Det som inte fick hända
Idag skulle vi ha varit på plats i Stockholm för att fira Pontus, eller P.A som Simon säger, 25 år. En överraskningsfest som hans flickvän har planerat sedan april vilket Pontus såklart inte visste om. Men idag sitter jag istället här i munksund och har hand om höns. Pontus har tidigare denna vecka haft begravning då han fick ett plötsligt hjärtstopp i juni på sin semster med sin Josefine. Han kämpade i veckor för att få leva men skadorna var för omfattande. Det är så oerhört ledsamt och sorgligt. Jag vet inte vad jag ska säga... Det är så otroligt rörande och orättvist.
Än en gång, livet är såååå skört. Det hänger på en tunn, tunn sytråd som man bör vårda så omtänksamt man bara kan. För det tar aldrig slut. Folk runt omkring mig faller som käglor och jag vet att detta bara är början. Det är alltid en tidsfråga innan nästa faller, frågan är bara vem och när. Det är det som är så ofantligt läskigt och jag är så otroligt jävla rädd att det ska vara någon nära. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har gråtit i förväg för de i min närhet.. Jag vet, jätteonödigt men som sagt, jag är livrädd. Livrädd att det är jag som sitter längst fram på bänkraden i kyrkan med ett hjärta som är trasigt och tårar som aldrig slutar rinna. Det har jag gjort nog mycket nu och jag hoppas jag slipper så länge jag bara kan. Ta hand om er, man vet aldrig när något oväntat händer.