När känslorna tar över
Nu har vi varit friska i en månad så snart väntar jag mig ett bakslag och mer vab. Och på tal om bakslag har detta med förskola blivit en jobbig grej numer, vilket jag förstod skulle komma. Men fan så känsloladdat det är att lämna iväg sin älskade unge som bara gråter/skriker och visar med hela sitt kroppsspråk att hon inte vill lämna ens famn. Sen är jag ju ganska känslig när det gäller Joline men det är väl inte så konstigt!? Det är ju mitt barn! Och mitt första barn, jag hoppas att vi någon gång får ett till barn och att man då är lite mer van allt som hör till föräldraskapet, eller så är man inte?! Även fast vi haft barnvakt kontinuerligt sen hon föddes så är det något helt annat att lämna iväg henne till personalen på förskolan, vilket är människor vi ej känner. Sen litar jag på dem till 110%, såklart, men det tar inte bort smärtan att behöva lämna henne när hon verkligen inte vill.
Jag älskar mina lediga måndagar och att jag får spendera mer tid med Joline. Jag jobbar 90% nu och är ledig varannan måndag. Till hösten har jag sökt ner ytterligare och tänker jobba 80%. Det känns helt rätt i hjärtat. Får såklart ut mycket mindre pengar varje månad men desto mer tid med min dotter och sambo. Helgerna är så otroligt korta och då ska vi inte tala om vardagarna... Känns som att man kommer hem från jobbet, käkar middag, leker en stund, nattar hojna och sen ser vi teve en stund, sen sängen och repeat. I och med att Simon jobbar kvällar och helger så går vi om varandra rätt mycket och man är ofta själv med Joline vilket såklart är skönt, då vi slipper ha henne på föris så mkt, men ganska påfrestande för mig och Simon. Men men, vi gör så gott vi kan och har det rätt bra ändå.