Älskade lilla skruttunge
Här kommer lite bilder från senaste tiden! Vilka fina dagar vi haft när man tittar tillbaka på tiden såhär.
Jag reflekterade lite med Simon över hur lämningarna på förskolan går nu för tiden och det går så bra! Utan att jinxa det så hoppas och tror jag att hon verkligen förstår att hon "bara" ska vara där i några timmar, sen kommer vi och hämtar henne. Och så har hon väl insett att så hemskt är det ju faktiskt inte att vara där. De senaste två veckorna har det gått så bra att lämna henne. Det har inte ens kommit en tår när vi lämnat och fyyyyyfan så skönt det är. Vi har dock ändrat taktik helt och hållet. Från att åka dit och i princip dumpa henne där och sen fara (delvis för att man är stressad och delvis för att man gärna ska göra korta lämningar) till att förbereda henne på morgonen, vem som kommer och hämtar henne och att vi sitter en stund med henne på förskolan. Vilken skillnad det har blivit, hon har blivit mycket lugnare. Som en av hennes pedagoger sa "man får hitta vad som funkar bäst på olika barn, jag har själv tre barn och jag har lämnat på olika sätt för att det har krävts". När vi väl ska fara har vi inte daltat utan då har vi tagit en sista kram och sagt hejdå så att Joline slipper ett utdraget hejdå. Det är en sån enorm lättnad att lämna henne utan att hon skriker och gråter det värsta hon kan, kramphåller en och vill ingenting annat än att vara med en, skriker "hem, hem" och så måste man lämna henne. Usch vad det skär i ens hjärta. Jag kommer nog aldrig vänjas med just det. I just det ögonblicket spelar det ingen roll hur många barn jag har tröstat av just den orsaken i min yrkesroll. Jag vet ju att det går över otroligt fort, förmodligen innan man ens lämnat parkeringen men det spelar ingen roll, det gör verkligen inte det. Precis där och då, när jag lämnar Joline, är jag mamma och vill inget hellre än att vara med henne också. Tänk att det varit såhär i så många månader och för vissa barn går det nästan aldrig över! Huvva säger jag bara! Sen när dem är äldre kan man ju prata med dem på ett annat sätt men är säkert ändå tufft när de inte vill dit. Sen är man olika i detta också, Simon har det inte alls lika tufft som jag har det och så måste det få vara också. Vi är olika. No shit?! Nej men vart vill jag komma med detta egentligen? Att det ibland är så tufft på många olika sätt att vara förälder och ändå skulle jag aldrig någonsin vilja byta bort det. Snacka om att man har sina känslor utanpå kroppen som man har hört så många andra säga, vilket jag såklart aldrig riktigt förstått förrän nu. Däremot när jag har lämnat Joline på förskolan och hon har varit ledsen har jag försökt mitt bästa att vara glad och försökt prata positivt om förskolan, när jag kommit till bilen och ska iväg till jobbet då har jag tillåtit mig att gråta, just av den anledning att det har känts så jävla mycket bättre än att hålla inne allt. Fortsätter det såhär med lämningar, då är jag så jävla jävla lättad. Jag hoppas och håller mina tummar och tår för att det ska fortsätta denna väg!