VAB och lämningar på förskolan
Hej och hallå! I veckan har jag vabbat hela 3 dagar (!!). Tror jag aldrig vabbat så många dagar i rad förr. Det blir ju så då Simon ofta är ledig mitt i veckan och då slipper vi vabba vilket är praktisk och framförallt ekonomiskt. Men det har varit en lång vecka för oss. Joline har varit precis i mellantinget. För snorig och hostig för förskola men för frisk för att bara vara hemma hela tiden. Det märks att hon behöver lite nya miljöer. Vi gick till lite olika lekparker här omkring för att döda lite tid och få lite frisk luft. Däremot när vi hade gått till en lekpark som är ganska långt hemmifrån så sa Joline efter ca 20 minuter "gå hem mamma, kissa mamma". Såååå det var bara att packa ihop och gå hem igen då. Aja, a for effort. Men nu är hon absolut helt frisk och ska till förskolan till veckan. Jag hade ansvaret att ta med fika igår på jobbet (enda dagen jag jobbade denna vecka) så jag gjorde en snickersrulltårta. Den var absolut god men kommer nog inte göra den igen. Vad har vi mer gjort? Vi har tagit fram ena vinteroverallen då graderna sjunkit ganska mycket. Denna overall fyndade jag i somras på jula, kostade bara 250kr!! Vi har dock en till som jag köpt från tradera som är mycket varmare. Den får åka fram när det är kallare!
Men åter till förskolan? Har jag skrivit om hur bra det går att lämna Joline på förskolan nu för tiden?! Måste bara dela med mig av detta framsteg. Det går ju såååå bra! Tog bara över 6 månader för henne att vänja sig.. Sen sommarlovet slutade har ju Joline inte alls velat till förskolan. Det ville hon inte på hela våren heller men det var en helt annan nivå nu. Usch och fy så jävla jobbigt det har varit. Nu vet man ju aldrig om det är över helt och hållet, förmodligen inte, men just nu går det bra att lämna och jag lever på det! Hela våren när vi kommit till förskolan, har vi droppat av kläder och Joline, bytt något ord med personalen och sen sagt hejdå och gått. Så började vi göra även efter sommarlovet. Joline blev heeelt galen och skrek och grät så otroligt mycket. Kommer speciellt ihåg hennes födelsedag. Det var nog den värsta lämningen hittills. När jag nämde vart vi skulle på morgonen (inte direkt vi vaknade såklart men då vi skulle gå till bilen) fick hon panik och bara grät och skrek "hem, hem, hem". USCH! Det går verkligen inte att förklara hur ledsen jag kände mig då. Jag ville inget annat än bara ta hem henne igen. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken men jag höll ihop för hennes skull. Försöker göra allt för att förskolan ska vara en rolig grej. Kommer in till förskolan med en skrikande unge och min puls slår i 190. Där och då bestämde jag mig för att byta takik helt och hållet. Det fick bära eller brista, värre kunde det väl inte bli?! Jag vägrade att bara kasta in henne där och fara. Så jag satte mig ner med Joline i famnen och tröstade henne medan hon hulkade och kippade efter andan. Jag satt säkert med henne i 15 minuter för att jag vägrade lämna henne i det tillståndet. När hon hade lugnat ner sig och hon kommit igång lite sa jag hejdå och såklart blev hon ledsen men det kändes som om jag gjorde det bästa i den situationen. Sen dess har vi alltid försökt förbereda henne lite mer på vad som komma skall. Att vi ska till förskolan, att vi kan sitta en stund med henne där och vem som kommer och hämtar henne. Det känns som att det har fungerat mycket bättre. Som en av personalen sa till mig, att man får hitta det som fungerar och köra på det. Nu de senaste två veckorna har hon till och med gett oss en kram, bekräftat vem som kommer och hämtar, sagt hejdå och gått in med glatt humör! Vi är i chock. Och som vi njuter! Vilken skillnad att starta dagen så jämfört med det jag beskrev tidigare. Och ja, jag må vara mesig som har gråtit i typ 6 månader på väg till jobbet efter jobbiga lämningar MEN jag bryr mig inte! Då får jag vara mesig. Jag har mått så jävla mycket bättre av det och har hämtat nya krafter sen. Det har känts mycket värre att trycka undan mina egna känslor kring detta, för det är minst lika jobbigt för mig som för Joline. Detta är en mycket mer big deal för mig jämfört med Simon men så är det! Men som sagt, nu går det bra och jag hoppas att det fortsätter såhär. Jag oroar mig dock redan inför våren då hon ska återgå till förskola efter att ha varit hemma med mig och bebis ganska länge. Men det är vårens bekymmer och jag ska egentligen inte oroa mig i förväg. Hon är ju mycket äldre och förstår ännu mer då. Shit vad mycket jag skrev kring detta. Ni som orkar läsa ni läser, ni andra skiter i det 😆