Moa Edin

 

 

Vart ska jag börja... Vill ägna detta inlägg till min kära älskade svärmor, Simons mamma, Joline och Sams farmor.

Den 17/3 fick jag ett samtal från Simon som då var på jobbet. Ett samtal ingen vill ha. Han berättade att hans mamma plötsligt dött. Hon hade fallit ihop på jobbet. Inte ens 50 år gammal. Av vad vet vi inte än.

 

Älskade kärleksfulla Vera. Som jag skrev på min instagram, min andra mamma. Så nära var vi, trots att vi bara känt varandra i drygt 7 år. Hon välkomnade mig till familjen med öppna armar och räknade alltid in mig i barnskaran. Jag saknar henne så otroligt mycket och förstår inte att vi nu ska leva vidare utan henne?! Utan hennes enorma kärlek till alla oss. Så mycket kärlekskyllningar hon får nu... Helt galet vad många skriver samma sak om henne, vilken otroligt kärleksfull människa. 

 

Utöver att vi vuxna ska leva vidare utan henne så ska mina barn leva utan sin farmor. Det gör så otroligt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Sam hann inte ens bli två månader gammal. Samtidigt som det smärtar något enormt att hon aldrig hann se han le och skratta ens, är jag glad att dom hann träffas några gånger. Det gör så ont när Joline pratar om henne. När vi är där ropar hon efter farmor. Det är hjärtskärande. Även fast hon älskar sin farmor så kommer minnena blekna och hon kommer glömma bort Vera. Det gör så jävla jävla ont. Men vi ska prata om Vera och hur hon var, för en mer kärleksfull farmor kan man inte få. Vera älskade verkligen sina barnbarn och det kände man på långt håll, som hon längtade efter att få bli farmor. Mer barnkär får man leta efter. 

 

Vi saknar dig Vera. Du är så fruktansvärt saknad, av oss alla. Du har gjort ett sånt stort intryck på mig. Du kommenterade alltid på mina bilder på instagram, stories eller i flödet, även på bloggen. Du var alltid en av dom som svarade när jag ville yttra mig om min besvikelse eller bara allmänna kaos i livet. Du fanns alltid där när man behövde dig. Ställde alltid upp, oavsett. Tog alltid hand om Joline på allra bästa sätt. Det finns inte ord på hur mycket jag saknar dig. 

 

Än en gång kommer världen aldrig mer bli sig lik. För varje gång en nära försvinner ur mitt liv blir hjärtat mer och mer trasigt. Det känns som att en del av mitt hjärta också försvinner med dom. Man måste ställa om och påbörja ett liv utan dom. Det gör så ont. Ett före och ett efter. Jag mötte min chef härom dagen som tyckte att jag/vi varit med om för mycket hemskheter och ja, det kan väl jag också tycka. Det går några år sen händer det igen. Det slår inte fel. Det går däremot inte att göra något åt. Man får försöka ta tillvara på livet så gott det går. 

 

Om det är något (av allt) jag vill ta med mig och vara mer som Vera, är det att vara mer kärleksfull mot dom människor jag älskar. Hennes kärlek och värme till människorna hon tyckte om, den gick inte att missa! Usch, vad orättvist livet är. Älskade älskade Vera, hur ska vi leva vidare utan dig...