BB-tiden
Oj, herregud vad jag inte hinner med livet med två barn haha! Eller det beror på hur man ser det. Jag hinner absolut med att vara med mina barn men det är typ det. Försöka hitta på något med Joline, amma Sam, göra mat, handla, diska, sova själv, ja det är typ så livet ser ut just nu. Allt utöver detta faller helt mellan stolarna, tyvärr. Men jag försöker tänka att det kommer vara en kort period i mitt liv som det är såhär. På kvällen när Joline har lagt sig somnar både jag och Simon i soffan efter att Sam också somnat. Vi är så vansinnigt trötta! Kanske inte så konstigt då det är full rulle på dagarna och på nätterna ammas det ca 4ggr. Men nu har jag lite tid (ta i trä), så jag tänkte få iväg detta inlägg.
Jag tänkte skriva lite om tiden efter förlossningen. Simon for hem till Joline den 30e jan, ett dygn efter att Sam kom till världen. Jag och Sam fick äntligen komma hem från bb den 31e jan. Däremot blev jag och Sam tvungna att fara tillbaka till bb, inte ens ett dygn senare (1a feb) och ingen var mer ledsen än jag. Tårarna slutade inte rinna nerför mina kinder när de ringde och berättade att jag var tvungen att komma tillbaka då Sams bilirubin värde var väldigt högt. Sam hade alltså gulsot vilket är väldigt vanligt men jag saknade Joline så otroligt mycket vid denna tidpunkt att det gjorde så ont i mig att behöva vara ifrån varandra. Totalt blev det en vecka ifrån varandra och nej, det är egentligen inte så mycket såhär i efterhand men jag har aldrig varit borta från henne i mer än ett dygn så detta var helt ärligt hemskt. Det gjorde fysiskt ont i mig. Jag sa hejdå till Simon och Joline med tårar nerför kinderna. Jag ville verkligen inte visa Joline hur ledsen jag var men det fullkomligt gick inte att sluta gråta. Jag och Sam drog iväg till Sunderbyn igen och jag trodde bara att vi skulle behöva vara där 1-2 nätter då barnmorskan i telefon sa att vi mest troligt blir där en natt, men packa ändå för två. Vi blev där 3 dygn! Första natten fick han sola och tillmatning var 3e timma. Dock fick dem inte i mycket ersättning då han var för mätt. Såhär i efterhand hade det verkligen kunnat sätta käppar i hjulen för amningen. Tack och lov hade min mjölk runnit till vid det laget och Sam var mätt på det jag gav han. Efter ett dygn ungefär slutade dem komma in med ersättning då det inte gav så mycket. För att få värdet att gå ner igen måste bebisarna äta mycket så de bajsar mycket och räcker inte det är det solning som gäller. SÅ hur som haver solade Sam hela första natten och det var fler vakna timmar än sovande. Jag grät så fort jag tänkte på Joline (vilket jag gjorde väldigt ofta..). Därefter gjorde vi ingenting. Jag satt i två dygn och bara väntade på att få fara hem. De tog blodprover på Sam väldigt ofta för att se om värdet hade gått ner och därimellan ammade jag och såg teve. Det gick väldigt sakta åt rätt håll. I början stod det bara still och de vågade inte skicka hem oss då värdet kan stiga väldigt snabbt. Sen gick det otroligt sakta neråt. Simon och Joline kom och hälsade på oss en kväll och det var så behövligt. Samma kväll skulle jag börja väga Sam både före och efter varje amning för att se att han gick upp i vikt. När de skulle åka hem tyckte Joline att vi också skulle följa med hem och jag ville verkligen ingenting annat. Däremot fick vi fara hem kvällen efteråt. ÄNTLIGEN. Jag var så så så glad! Jag var dock väldigt nervös och kunde inte slappna av helt och hållet då vi dagen efter skulle tillbaka igen för ett nytt blodprov. Sam var helt blå på händerna av alla stick så hon letade blodådror på huvudet men såg för dåligt pga håret så hon stack i armvecket denna gång. Efter varje prov fick man inte svar förrän om 2-3h så där satt vi och väntade och väntade. Värdet hade gått ner ytterligare och vi fick fara hem. Här kunde jag andas ut och grät nu av lycka! Äntligen fick jag komma hem till min dotter!
Dock startade vårat familjeliv som fyra inte så bra heller. Vi har hållt Joline hemma från förskolan i flera månader för att hon inte skulle bli sjuk och vad händer precis när vi fick fara hem?! Jo, Joline fick feber och blev superförkyld. Och där kom jag med en bebis som inte ens var en vecka gammal. Så härligt! Not.. Vi var otroligt nojiga för RS-viruset... Joline var på hemskt humör i ungefär en vecka och vi höll på att bryta ihop dagligen. Men nu har det ju gått ett tag sen detta hände och det har väl hänt ganska mycket sen dess. Men det kommer i nästa inlägg hehe! Eloge till er som läst hela vägen hit 😜 Ber också om ursäkt om jag stavat fel eller om meningen är knasig, hinner tyvärr inte läsa igenom allt.. Nu ska jag återgå till livet som tvåbarnsmamma, det ni!
(När vi var på patienthotellet och ville kicka igång förlossningen)
