Moa Edin

Jag är just hemkommen från en riktigt jobbig lämning av Joline på förskolan. Hon är inne i en riktig separationångest fas nu där hon inte alls vill bli lämnad av varken jag eller Simon, hon vill inte ens vara själv i något av rummen här hemma. Jag får direkt så ont i hjärtat att behöva lämna henne sådär otroligt ledsen. Dom skulle t.o.m på utflykt så alla andra barnen var ju jätteglada där i cykeln medan Joline storgrät när jag lämnade henne. Huvva! Mina tankar går igång direkt. "Måste jag verkligen ha hon där? Jag ska ju bara hem, nog kan hon följa med hem". Men nej, såklart inte. Man kan inte ändra sig när man väl är där men det är bara mitt hjärta som säger ifrån. Det gör så ont i en när hon blir sådär ledsen. Allt jag vill är att ta hem henne. MEN ändå inte. För jag vet ju hur hon är hemma också. Jag. får. ingen. paus. överhuvudtaget. Detta eftersom Joline inte kan leka själv. Hon kan verkligen inte det och det gör ju att allt jag gör, gör jag med stress. Helt ärligt är det ju inte jättemånga minuter på en dag man faktiskt kan sitta ner och leka med henne. Man ska göra mat, äta, ta bort maten, diska, kanske starta diskmaskin/tvättmaskin, gå på toa själv, och sen har jag faktiskt ett till barn som tar lite tid av en. Och när jag inte kan leka med Joline då klättrar hon på väggarna som jag brukar säga = är jobbig med Sam eller är jobbig med mig. Hon klarar inte av att underhålla sig själv och det blir jag knäpp på. Jag har dåligt samvete hur jag än göööör och mitt hjärta går snart sönder. Hur mycket ska det klara ens klara av?! Och detta är bara 3 ynka år in i föräldraskapet... Jag vill verkligen inte ens tänka på tonåren. För det är ju vad många säger "vänta bara till tonåren"... Det är såklart någonting helt annat jämfört med det vi är i nu och jag försöker påminna mig om att vara här och nu. Men då jag tänker tillbaka på hur Joline är/har varit så avlöser det ena efter det andra och det är väl det som gör en knäpp också. Antingen så är det si eller så. Jag vet varken ut eller in. Det är ju jag som är med henne mest och jag som tar smällen. Jag tycker att jag har ett ganska bra tålamod men ifrågasätter det starkt. Ifrågasätter allt just nu. Småbarnsåren är inte att leka med. Jag försöker njuta av att dom är små nu men jag gör absolut inte det, helt ärligt. Jag tycker det är svinjobbigt. Jag bryter ihop gång på gång och sen tar jag tag i mig själv. Men det är en otroligt prövande tid just nu och har väl varit det i 2 års tid nu. Jag brukar alltid vara tacksam för någonting i denna jobbiga känska och det är jag. Jag är så glad jag har en sambo. Jag vet inte hur jag skulle hålla ihop om det inte vore för honom. När han kommer hem får jag äntligen hjälp. Har sagt det förr och säger det igen, vi är världens bästa team ♥

Joline min älskade Joline. Dig gör jag allt för ❤️